På Plantagegatan i Göteborg ligger en liten butik fullproppad med prylar, antikviteter och gamla saker. ”3:ans presentbutik” står det på en rund skylt ovanför dörren. I skyltfönstren sitter det handtextade lappar: ”Butiken upphör, vi gör priset”.
Inne i butiken träffar jag innehavarinnan, Linnéa Karlsson. Hon har nu bestämt sig för att hon ska stänga sin butik, den butik som har varit hennes yrkesliv i dryga tre decennier.
Det är åldern som är skäl till att hon har bestämt sig för att sluta. Hon talar inte om för mig hur gammal hon är, men säger att hon nu har hållit på i 8 år över hennes egentliga pensionsålder. Det har blivit jobbigare med åren, menar hon. Det är mycket slit och släp med lådor som ska fraktas till och från butiken.
Butiken är inte jättestor. Men det finns mycket saker i den – det är rörigt och ordnat samtidigt, på något sätt. Saker ligger i lådor, samlartallrikar sitter uppsatta i rader på väggarna, glas står uppställda på hyllor två och två, fyra och fyra, sex och sex, ibland hela dussin. Vinglas, whiskyglas, sherryglas, efterrättsglas, ölglas, doftglas.
Det är porslin och annan husgeråd som dominerar, men det finns även en hel del prydnadsföremål, en och annan möbel och lite mer udda saker, skyltar, krukor, verktyg. Ett lavemangskärl från Kockums står i ett hörn och på golvet står en engelsk fotokopieringsapparat i eketrä från 1890. Alla varor är märkta med en ordinarie prislapp samt med en orange prislapp med det nedsatta utförsäljningspriset.
Linnéa är klädd i en kraftigt mönstrad blommig skjorta. Hon är ganska kort och nätt och gör ett bestämt intryck. Hon rör sig med små bestämda rörelser och har en klar skarp blick. Hon har hörapparat, och jag noterar att hon gärna vrider det friska örat mot mig när jag talar för att höra ordentligt.
Hon är född i Dalsland men har tidigare även bott i Stockholm, Gävle och Uddevalla. I Göteborg har hon nu bott sen många år. Hon har inte bara varit i antikvitetsbranschen, hon drev en servicebutik på Plantagegatan 13 på 60-talet, där hon sålde varm mat, livsmedel och även is till kunderna i Haga, som ofta saknade kylskåp. Intresset för antikviteter var även då stort och till slut lämnade hon livsmedelsbranschen. Presentbutiken öppnade hon 1972, först låg den på Linnégatan men sen 1992 huserar hon i lokalen på Plantagegatan. Linnéa är noga med att påpeka att butiken inte bara varit hennes levebröd utan även hennes hobby.
Var kommer sakerna ifrån? frågar jag, och får veta att sterbhus är de vanligaste leverantörerna. Linnéa åkte, på den tiden hon fortfarande byggde upp lagret, hem till folk och köpte. Däremot är hon restriktiv till folk om kommer in i butiken med en låda saker.
–Man vet aldrig vad de sakerna har för bakgrund. Jag brukar vara intresserad och fråga om sakernas historia och jag märker om de hittar på eller om de verkar genuina, säger Linnéa och jag förstår att det är misstänkt stöldgods hon syftar på och aktar sig för.
Jag undrar hur hon kan veta vad som är värt något och vad som inte är värdefullt.
–Det sitter här, säger hon och för med ena handen över fingertopparna på den andra. Det är en känsla man lär sig med åren. Det är jättelätt att bli lurad eller göra bort sig i början i den här branschen, men jag har lärt mig.
En dam kommer in och vill köpa en kasse att bära saker i. Linnéa går och hämtar en som hon ger till damen. Jag noterar att det står ”3:ans presentbutik” på kassen, samt adressen Linnégatan 3, det vill säga adressen där butiken låg tidigare. När damen gått frågar jag om hon en gång beställt många kassar till butiken på gamla adressen.
–Vanvettiga mängder, svarar Linnéa. Hon funderar en stund. Sen reser hon sig och går in bakom butiken och kommer snart tillbaka med ännu äldre påsar – foliefodrade orangefärgade papperspåsar för varm mat med texten ”Plantagegatans Servicebutik” på. Påsar från en butik som varit nedlagd i 32 år! Jag tycker att påsarna är rätt roliga och undrar om jag inte kan få en.
–Jovisst! De fungerar fortfarande, med de håller inte lika bra som när de var nya, säger hon och jag får en hel bunt.
Hon verkar ha en fallenhet för att spara på gamla saker även utanför det rent professionella. Jag frågar om hon själv brukar fatta tycke för saker hon får in till butiken och ta hem dem.
–Aldrig numera. Då skulle jag få hela huset fullt med prylar. Tidigare tog jag hem saker jag gillade, men då hade jag ett strikt bytessystem: för att få ta hem något var jag tvungen att ta något från hemmet till butiken. Så jag har klarat mig från att få hemmet överfullt av saker.
Kommer hon att sakna butiken?
–Nej, säger hon. Jag har ju bestämt mig för att sluta. Lite vemodigt kanske det är, men även lättnad att sluta. Det är ju mycket jobb.
–Och jag tänker vara kvar i branschen, avslöjar hon. Jag tänker åka på antikvitetsmässor, men då tänker jag bara handla med fina, helt perfekta saker. Och bara ägna mig åt det jag verkligen tycker om.